Konstnären Marie-Louise Ekman: “Kroppen är ett skyltfönster för hela livet”

Möt Marie-Louise Ekman i ett samtal om sorg, konst och livet.

Vi ses i Marie-Louise Ekmans ateljé på Södermalm i Stockholm. På ett staffli står en målning som ännu inte har hunnit torka. Marie-Louise är rädd att Peter, foto­grafen, ska få färg på kläderna, jag är mer rädd att han ska råka välta tavlan när han letar vinklar till sina bilder. Vi befinner oss ju trots allt hos en av Sveriges mest kända konstnärer, vars konst klubbas för hundratusentals kronor på auktionsverken. 

I snart sex decennier har Marie-Louise Ekman varit en betydelsefull person i svenskt kulturliv. Hon har varit rektor på Konsthögskolan och chef för Dramaten. Gjort ett dussintal filmer och haft en separatutställning på Moderna museet. Hon har till och med prisats av kungen för sina insatser för svenskt kulturliv. Vem hade anat att det skulle bli så? Marie-Louise Ekman rycker på axlarna. Knappast hennes föräldrar, och inte hon själv. Och absolut inte hennes lärare. Skoltiden får nog betraktas som ett misslyckande, hon lyckades till och med bli relegerad från Anders Beckmans skola – trots att hennes far betalat för att hon skulle få gå där. Livets resa är ofta lång, och ibland snårig. Det visar också Göstas dagböcker, påpekar Marie-Louise.


LÄS ÄVEN: Spara eller sälja? Läs antikexpertens värdefulla råd


Marie-Louise Ekman

Ålder: 78 år. 
Bor: Södermalm i Stockholm. 
Yrke: Konstnär och dramatiker. 
Familj: Fem barn och sex barnbarn.  
Läser: Jag tittar hellre på bilder. 
Tittar på: Jag tittar på mycket, men aldrig på tv. 
Blir glad av: Roliga människor. 
Gör mig arg: Allt sorts förtryck såklart. 
Aktuell: Med boken ”Jag tror jag går in i hans rum och öppnar en väska till”, Piratförlaget. 

Nu har det gått över sex år sedan Gösta Ekman dog. I nya boken har ­Marie-Louise Ekman öppnat sin makes dagböcker från 1950-, 60-, och 70-talen. Anteckningarna signerade den unge Gösta rymmer svärta och sorg, men ­också Göstas karaktäristiska humor och tajming, och inte minst: ett självmordsförsök. 

Gösta Ekman var deprimerad och grandios

– Gösta beskriver så otroligt bra och innerligt hur det är att vara en ofärdig människa. Han är oerhört osäker. Han vet inte vad han vill bli, eller vad han ska göra av livet. Han är deprimerad, men på samma gång grandios. En ung människa har ju enorma drömmar om vad som ska hända i framtiden, men självförtroendet är lågt. Han hade aldrig kunnat föreställa sig att han en gång skulle bli en framgångsrik skådespelare och att han skulle få så mycket kärlek. Jag tror att det ser ut så här för nästan alla människor i den åldern. Man hänger löst i tillvaron, samtidigt frågar alla vuxna vad man ska göra, hur man ska försörja sig, vad man har för planer… 

Marie-Louise och Gösta Ekman var ett par från 1989 fram till Göstas bortgång år 2017. Foto: TT

Kanske kan boken ge kraft till unga människor, funderar hon. Energi att fortsätta, även när det känns som ­motigast. 

– Gösta fortsätter trots att han vacklar. Livet är snårigt, men han ger inte upp. Det är en vacker illustration av hur livet kan vara. På ålderns höst kunde Gösta och jag prata om hur bra det ändå hade gått för oss. Vi sa att vi skulle kunna dö, vi hade ju fått allt. Men oddsen för att det skulle gå bra var inte så höga. Vi hade båda mariga starter i livet. 

Har bevarat Gösta Ekmans rum och dagböcker

Marie-Louise har bevarat Göstas rum hemma i lägenheten precis som det såg ut när han levde. Här finns fotona och komihåglapparna. Kläder och skor. Här finns också väskorna med hans dagböcker – dem som titeln på den nya boken anspelar på. Gösta var en flitig dagboksskrivare och skrev hela livet.

Tidig bild på Marie-Louise och Gösta när de demonstrerar i Stockholm för afro-amerikanernas rättigheter i USA 1975. De var vänner i 25 år innan de blev ett par. Foto: TT

– Gösta gick bort för sex år sedan, men han finns hela tiden med mig. Han har ingen kropp idag, den har jag inte lyckats framkalla, men jag tänker hela tiden på vad han skulle ha tyckt om olika saker. När jag skrev boken var han så nära mig, det var väldigt kärt. 

Marie-Louise Ekman skrev när Gösta låg på sjukhus

Marie-Louise Ekman använder ofta det uttrycket. Att det är så ”kärt”. Och Gösta var henne ju så väldigt kär. De var ett par i nästan tre decennier, dessutom hade de varit vänner i 25 år innan de blev ett par. De hade, som Marie-Louise uttrycker det, gjort ”ett ordentligt förarbete”. Men vad skulle Gösta ha tyckt om boken? Det är ingen idé att tala i termer av ”om”, tycker Marie-Louise. 

– Om Gösta hade funnits så hade ju den här boken inte behövts. Då hade han kanske själv gett ut sina samlade anteckningar, eller skrivit något nytt. 

För fem år sedan kom Marie-Louise Ekmans bok ”Får se om hundarna är snälla ikväll…”, baserad på den dagbok som Marie-Louise skrev när Gösta låg på sjukhus. Den var egentligen skriven som en minnesanteckning till Gösta, för att han skulle veta vad som hänt honom när han varit nedsövd och som sjukast. Men den blev också en slags sorgebok – eller tröst – för dem som själva lever med en sjuk anhörig eller har en närstående som har gått bort. Marie-Louises raka sätt att skriva om sjukdom och död slog uppenbarligen an något hos människor. 

Just nu jobbar Marie-Louise med en stor utställning samt med den konst som så småningom ska pryda väggarna i den nybyggda delen av Danderyds sjukhus. Hur orkar hon? ”Gör jag verkligen så mycket? Jag har alltid tyckt att jag gör för lite i förhållande till allt jag skulle vilja göra.” Foto: Peter Knutson

”Det finns nog inget starkare än att följa en annan människa in i döden”

– Kanske det. Jag får i alla fall fort­farande brev av människor som har läst boken. För mig och Gösta slutade det lyckligt – då. Vi fick ytterligare fem år med varandra. Men sedan kom cancern tillbaka. Att vara med i processen när en människa försvinner in i dimman… det är något som stannar kvar hos en resten av livet. Det finns nog inget starkare än att följa en annan människa in i döden. 

Tack vare boken har Marie-Louise ­Ekman träffat många änkor, och hon brukar slås av hur lika sorgen ser ut hos olika människor. Att berättelserna de delar med varandra nästan är identiska. 

– Först lever man med ett hopp, in i det sista hoppas man att personen ska överleva och att allt ska ordna upp sig. När döden väl sker får man en chock och allt känns så abstrakt. Ofta tar det tid att förstå att en människa har försvunnit. Det är som att psyket äter sig in i det som har hänt, och efter en eller två månader kan man få en stark reaktion.


LÄS ÄVEN: Unik nyhet av keramikern Lisa Larson: “Det här är en kulturskatt som varit gömd för världen”


Marie-Louises skulptur ”Det Svenska Svårmodet” med rinnande tårar avtäcks i Altonaparken i centrala Malmö 2004. Konstnären och modellen Gösta är på plats. Foto: TT

Att vänja sig vid det liv som följer efter att ens partner har gått bort tar ofta lång tid. 

– Du har bott med en person mer eller mindre ett helt liv, men plötsligt är du ensam i lägenheten. Du ska börja göra saker ensam när ni tidigare var två. Det går inte att föreställa sig hur ett sådant liv kommer att bli, hur det verkligen är vet du inte förrän du bor där själv.  

Systern dog under pandemin

Folk runt omkring en dör, det är tyvärr så det ser ut, i alla fall när man har kommit upp lite i åren. Marie-Louise Ekman har förlorat både make och exmake, föräldrar och vänner. Och nu senast – sin enda syster, som var en av de första att dö under pandemin. 

– Hon låg på sjukhuset, omgiven av personal iklädd rymdutrustning. Jag kunde inte hälsa på henne, det var ju så det var då. Helt förfärligt. Jag blev uppringd från sjukhuset: ”Vill du tala med din syster, hon har bara ett par timmar kvar?” Men det är samma sak med min syster som med Gösta, hon har ju inte försvunnit bara för att hon är död. Det är klart, rent fysiskt finns hon inte. Men mentalt är hon här. 

Att vistas i Marie-Louises ateljé är lite av en konstupplevelse. Den är fylld till bristningsgränsen. Här är en explosion av prylar, samtidigt är det ordning och reda. Foto: Peter Knutson

Funderat mycket över sorg

Marie-Louise Ekman har funderat mycket över sorg de senaste åren. Kanske vill hon ge läsarna några råd om sorg? Hur ska man egentligen orientera sig i en sorgeprocess? Kanske ett tillägg, ”3 råd i sorgen”? Nej, är det verkligen en bra idé?, undrar ­Marie-Louise på sitt raka vis. 

– Det låter förminskande att bestämma sig för tre saker att tänka på i sorg. Vad ska man säga? Var inte så ledsen, var inte så tjock, så ful, så stressad, jobba mindre, jobba mer. Vad sjutton ska man säga till en annan människa? Generellt tror jag att man ska akta sig för att ge råd, däremot tror jag på att vara med andra människor. 

Ateljén ett universum

Att vistas i Marie-Louises ateljé är lite av en konstupplevelse. Hennes lägenhet ligger i samma trappuppgång, men det här är hennes skaparuniversum, och det är fyllt till bristningsgränsen. Dockor och gamla leksaker trängs på hyllorna. På en hylla tronar en uppstoppad räv. Här är en explosion av prylar, samtidigt är det ordning och reda. Var sak har sin plats, och lådorna har märkningar som: ”Göstas gamla bitar”. Ateljén har en egen liten trädgårdsplätt, och det är här, runt det knallgrönt målade utebordet, som vi sitter och pratar. Om vi inte hade varit här hade Marie-Louise garanterat stått vid staffliet. 

Marie-Louise Ekman närmar sig 80, men arbetsmässigt har hon knappast slagit av på takten. Det senaste året har hon givit ut två böcker – dagboksanteckningarna samt en barnbok – och nu jobbar hon med en stor utställning samt med den konst som så småningom ska pryda väggarna i den nybyggda delen av Danderyds sjukhus. Hur orkar hon? 

Vill göra mycket

– Gör jag verkligen så mycket? Jag har alltid tyckt att jag gör för lite i förhållande till allt jag skulle vilja göra. Tyvärr får man sämre kondition när man blir äldre, det är helt klart. Och för ett år sedan bröt jag dessutom vristen. 

Säger Marie-Louise och drar ner strumpan. Hon viftar med en fot vars vrist är aningen större än den andra. Det var när hon regisserade ”Fröken Julie” på Dramaten och skulle illustrera en scen för skådespelarna som hon hamnade så olyckligt med foten att den låste sig och gick av. 

– Det blev ambulansfärd och gipsning, och nu har jag tio skruvar och en lång skena i foten. 


LÄS ÄVEN: Konstnären Birgitte Söndergaard: “Jag fastnar inte i någon speciell stil utan går mer på känsla”


Marie-Louise har en nära relation till barnbarnen

Mobiltelefonen ringer, snart är ­Marie-Louises barnbarn på ingång, de ska äta middag ihop. Hon är tight med barnbarnen, en av dem har till och med varit inneboende i ateljén. Att ha barn barn är lätt och lustfyllt, konstaterar Marie-Louise. Ett barn är ett dygnet runt-åtagande, men som mormor slipper man ansvaret från morgon till kväll. Och det är rätt skönt. 

”Jag tror inte att jag var världens bästa mamma kan jag säga så här i ­efterhand.” Foto: Peter Knutson

– En mormor kan ta sig friheter som föräldrarna inte kan. Föräldrarna har sina regler, men det är ju inga regler som jag behöver bry mig om. Hos mormor gäller helt andra regler. Eller kanske inga regler? Det är ju hela vitsen med mig. Om man måste lägga sig klockan tio hemma hos föräldrarna så kan man få lägga sig klockan två på natten hos mig. Här får man göra helt andra saker, och det är en befrielse för både mormorn och barnbarnet. 

”Inte världens bästa mamma”

Så kul det låter. Helt klart är det slitigare att vara mamma än att vara mormor.

– Jag tror inte att jag var världens bästa mamma kan jag säga så här i ­efterhand. Men jag har försökt att hämta hem det nu när mina barn har blivit vuxna.

Är det döttrarna som säger det, att du inte varit världens bästa mamma?

– De är väldigt snälla med mig och säger det inte, men det finns i undertexten. De skrattar åt mig och säger att de alltid var kvar sist på dagis. Ibland skickade jag folk som de inte ens kände för att hämta dem. Jag var oempatisk i vissa situationer, jag fattade inte bättre. Jag tänkte inte på sådant som man skulle tänka på som mamma. Med det sagt: allt ändrar sig ju hela tiden. Det man tycker är normalt ett årtionde är inte alls normalt nästa. 

Säger Marie-Louise och kikar på mig bakom sina guldiga bågar med tonat glas. Ögonbrynen är målade med röd penna, och under ögonen har hon de karaktäristiska, svarta Marie-Louise Ekman-strecken. De har hängt med sedan hon var ung. På den tiden stod hon modell när maken Carl Johan De Geer fotograferade. Det var ett sätt för paret att få in lite pengar till hushållskassan. 

 ”Kroppen ett skyltfönster för hela livet”

Utseendet spelar fortfarande roll, både hennes eget och andras. Det innebär inte att det måste finns regler för vad som är fint eller fult. Men utseendet är viktigt både för hur man blir bemött och hur man möter en annan människa, menar Marie-Louise Ekman.  

– Jag kan bli väldigt ledsen när jag träffar en person som ser ut att ha lagt av. Det känns så uppgivet. Då börjar man ju undra: Är personen deprimerad? Hur ser det ut hemma? Kroppen är ett skyltfönster för hela livet. 

Själv inleder Marie-Louise Ekman dagen med att ta på sig en rustning, det är så hon ser det. Att sminka sig ingår i morgonritualen, precis som att bädda
sängen och dricka kaffe. Dessutom handlar det om estetik. Marie-Louise är ju målare, hon tycker om att rita, varför skulle hon inte måla ansiktet?


LÄS ÄVEN: Romantisk och konstnärlig inredning – så skapar du stilen


Älskar att måla

– Jag ritar på handväskor, kavajer, byxor och skor. Skulle ansiktet vara det enda stället där jag inte målar? Det hade varit en underlig regel. Att måla är så lustfyllt. Jag tycker om att skriva, men jag älskar att måla.

Just nu målar hon ovanligt mycket, i sommar har hon tillbringat säkert tio timmar om dagen i ateljén. När hon lägger sig på kvällen längtar hon till morgondagen: ”Då får jag måla igen.” Och när hon står där och målar tänker hon för sig själv: ”Jag älskar verkligen det här.”

– Det är konstigt egentligen, jag har ju målat ett helt liv. Men jag älskar att arbeta, och jag har alltid arbetat. Nyligen hade jag semester och det var världens bästa arbetsperiod. Vad är livet till för? Jag har ingen aning, men jag jobbar. Då får jag kontakt med något som jag tycker om. Jag hamnar i ett speciellt tillstånd, ett slags lugn och en upphetsning på samma gång. Och att jag jobbar så koncentrerat som jag gör nu betyder att jag befinner mig på en bra plats i livet.

Artikeln publicerades först hos Icakuriren.

Scroll to Top