Att tända ett ljus varje söndag i advent har varit tradition i Sverige i ungefär 100 år. Men utseendet på själva adventsljusstaken har varierat genom åren.
I december 1937 klagar skribenten Åke V Ström i Svenska Dagbladet över att julen har blivit alltmer kommersialiserad. I stället för att gå i kyrkan lägger folk pengar på ytliga saker, menar han och skriver:
”Jul- och påskindustrin är sedan länge betydande. Men även adventsstaken, trettondagsstjärnan, fastlagsriset och pingstliljan hitta vägen till allt flera hem.”
Under 20-talet och 30-talet är adventsljusstaken ännu inte den självklara del av julförberedelserna som den är i dag, men den börjar bli alltmer populär i de svenska hemmen. Framför allt hade stearinljusen, som tidigare hade varit en kostsam lyx, blivit så pass billiga att även vanligt folk hade råd att köpa dem.
I en annons för stearinljus från Beckers i mitten av 30-talet visas också den ”trevliga nyheten Adventsljusstaken”, och framåt mitten av 40-talet har både postorderkataloger och varuhus som PUB, NK och Grand flera stakar att välja på.
Adventsljusstaken är en väldigt svensk företeelse, men den förekommer till exempel också i Finland, framför allt i de svenskspråkiga delarna. Att ha ett ljus tänt i kyrkan under hela julnatten för att hålla mörka makter borta är en gammal tradition i Sverige, men precis som med många andra jultraditioner anses själva adventsstaken ha sina rötter i Tyskland. Därifrån hämtades på 1870-talet seden med en adventsgran med 28 ljus, där sju ljus – ett för varje dag i veckan – tändes varje söndag fram till jul.
Enligt Kerstin Åberg på Upplands museum kommer den äldsta uppgiften om att tända ett ljus varje söndag från 1896. Det var dåvarande ärkebiskopen Nathan Söderblom som berättade att det i hans hem fanns en enbuske med fyra adventsljus, ett för varje söndag.
Genom åren har adventsljusstakens utformning varierat, men många av de tidiga stakarna är utformade som skålar med hål för fyra ljus på sidorna, men avlånga ljusstakar i furu eller keramik förekommer också. På 40-talet kommer ”lådorna” i mässing, koppar eller flätad halm, som gärna skulle fyllas med mossa och eterneller eller lingonris och som kanske fortfarande ses som den mest traditionella adventsljusstaken.
På 50-talet utmanas lådan av tidens unga formgivare. Tävlingar utlyses där formgivare får ta fram ljusstakar som passar det moderna hemmet – de får gärna vara ”String”-influerade – och från Gustavsberg kommer nya adventsserier från Karin Björquist och Lisa Larson. Under 50-, 60- och 70-talen gör också formgivare som Gunnar Ander, Erik Höglund och Bertil Vallien adventsljusstakar, ofta som en del i en större serie med ljusstakar.
Adventsstake med olikfärgat glas, troligen 1960-tal, Bo Svensk.
Vad som skiljer en adventsljusstake från en vanlig ljusstake eller en kandelaber med fyra armar är inte helt enkelt att säga. Att den går att fylla med nötter eller mossa är så klart en fingervisning, å andra sidan finns det många både äldre och mer moderna adventsljusstakar som inte alls ser ut som lådor eller skålar.
Maria Maxén, som är intendent på Nordiska museet, menar att vi ofta vill sätta etiketter på saker. Att man ska kunna säga vad som är en adventsljusstake och inte.
– Så enkelt är det nog inte. Man kan nog säga att det är bruket som avgör om en ljusstake är en adventsljusstake eller inte, säger Maria Maxén.