I glaskonstnären Åsa Jungnelius gamla skolhus i Småland flyter gränsen mellan arbete och vardagsliv ihop. Välkommen in i hennes uttrycksfulla och säregna värld.
Hon är smått besatt av håligheter, färgen rosa, snippor, snäckor, rumslighet, material och naturens mest subtila skiftningar. När svensk glaskonsts mesta rockstjärna Åsa Jungnelius bygger sin värld i de småländska skogarna skapar hon utrymme för hela sitt universum. Både sin konstnärliga värld och sitt och sonen Stens vardagsliv.
Platsen som är deras är en gammal byskola i Månsamåla, belägen i vad som kan tyckas vara mitt ute i ingenting och omgiven av skog på alla håll. Fastigheten består av tre byggnader: den gamla skolbyggnaden som nu är ateljé och bostad, den tidigare gympasalen, som inhyser ytterligare en ateljé och verkstad, och den gamla lärarbostaden. Under en stor lönn på gräsmattan mellan husen finns en liten hönsgård och utanför verkstaden växthus och odlingsbäddar.
När byskolan lades ner någon gång på 60-talet tog gröna vågare från Köpenhamn över huset och startade en friskola.
– Men den stängdes efter bara något år, den höll inte måttet enligt svenskarna. Ryktet lyder att när skolinspektionen kom på besök gick läraren naken ute i skogen med en stock på axeln. Det är säkert hittepå, men roligt att tänka på!
Extremt renoveringsprojekt
När den danska friskolan lagts ner fungerade skolhuset som keramikverkstad i många år innan Åsa och hennes dåvarande partner flyttade hit från Stockholm 2007, för att börja jobba för glasbruket.
– Huset var väldigt eftersatt och skolbyggnaden var klädd i masonit och hade stora hål i golv och väggar. Det tog två år innan vi kunde flytta in. Vi gjorde mycket av renoveringen själva, det var lite maniskt.
Sprang i mörka skogen med pannlampa
– Jag var inte heller alls beredd på mörkret och tystnaden när vi först flyttade hit. I början satte jag på all elektronik och alla radioapparater som gick att finna i huset, bara för att det skulle surra lite. Men efter ett tag kände jag att så här kan jag ju inte hålla på, vad ska jag vara rädd för där ute, där finns ju ingenting. Så då började jag springa i skogen med pannlampa i mörkret.
Du stångade rädslan.
– Ja! Och jag var liksom rädd på riktigt. Men jag tror att man genom att utsätta sig för saker man inte vet hur man ska reda ut skaffar sig viktiga erfarenheter. Och för mig hänger den här platsen nu väldigt tätt ihop med min konstnärliga praktik. Jag har svårt att ens skilja dem åt.
Vägen hit har inte varit spikrak och att det var här hon skulle landa har inte alltid självklart.
– 2011 flyttade jag hem min ateljé till huset och jobbade samtidigt med en utställning som utforskade relationen mellan hålet och pålen. Ett av verken var ett slags port där jag ville använda våld för att komma i kontakt med jorden. Så jag sprängde ett stort hål i marken med dynamit. Och det här att jag våldförde mig på jorden var på något vis förlösande och ett första steg mot att jag började odla, och intog och byggde upp den här platsen på riktigt. Jag valde den på nytt.
Kreativ fristad
I dag delar Åsa sin tid mellan Småland och Stockholm, där hon har en lägenhet och där även äldsta sonen Laban bor. Men det är i den självvalda ensamheten i Månsamåla hon är mest kreativ.
Och det känns att huset är en plats där gränsen mellan arbete och resten av livet är flytande.
– Men ateljén ute i gympahallen är helig, där vill jag vara i fred. Där kan jag jobba oavsett om det är familj, vänner och hallabaloo inne i huset. Men jag har också jobbat hemma så länge att jag har lite olika trick för mig. Det är morgonjympa varje dag, ingen telefoni eller dator på förmiddagen, alltid lunch klockan tolv och allt administrativt arbete efter lunch. Jag är väldigt disciplinerad i mitt arbete. Och försöker också ta kväll, som man säger här.
Hela huset är fyllt av projekt i olika stadier och objekt från Åsas utställningar. Olika rosa toner, mjuka saker, blanka ytor, fluffiga mattor, läder, glas och trä.
– Det är ju det jag jobbar med, hur olika material ser ut och känns ihop och vilka stämningslägen de skapar. Så det är klart att det speglas i hemmet, i materialval och färgsättningar.
– Jag tänker att jag har en överkänslighet för estetik. Jag kan få andnöd av olika miljöer, rum och platser som inte stämmer utifrån min logik över hur någonting ska vara. För mig är det verkligen fysiskt påtagligt. Jag har alltid tänkt att alla har det så, men det märkte jag ju så småningom, att så är det inte.
