Av Fredrik Olsson Foto Lina Östlund, Erika Åberg

Fixa

Erika Åberg: ”Byggnadsvård är inte bara en stil utan ett förhållningssätt”

Hon välkomnas med glädje av människor som restaurerar sina hus och är lika populär i våra vardagsrum. Erika Åberg och tittarsuccén "Det sitter i väggarna" har gjort byggnadsvård folkligt.

• 21 maj, 2021

Byggande och renovering av lägenheter och hus i olika former har alltid varit en naturlig del av Erikas Åbergs liv. Hennes föräldrar skilde sig när hon var liten och båda flyttade ett antal gånger, vilket innebar ständiga renoveringar i Erikas närhet. Att hon dessutom hade en morfar som var målare och en farfar som var murare, båda kunniga inom traditionella metoder, hjälpte till att skapa ett intresse för renovering och bevarandet av gamla hus och lägenheter. Men hon visste det inte själv. Det var först under gymnasiet som Erika blev  medvetet intresserad av gamla hus, men ur ett annat perspektiv. 

– Jag läste medieprogrammet och ingången därifrån till husen var via kamera­linsen. Då var min dröm att få jobba som scenograf, att skapa känslor, stämningar och berättelser genom den fysiska miljön. Den insomnade drömmen väcktes ju faktiskt till liv i och med ”Det sitter i väggarna”, även om det är männi­skors riktiga hem jag jobbar i då.

Erika Åberg:
Erika och Björn tog bort ett skadat diskbänksskåp och monterade ny stomme och längre diskbänk. Trägolvet togs fram och slipades och skurades med linoljesåpa. Kakel ersatte stänkskyddsplåten. Överskåpen fick nya köksluckor med de gamla som förebild. Plastknopparna ersattes med snabelhandtag.
Erika Åberg:
Köket före renoveringen.
Praktik gav mersmak

Efter gymnasiet fortsatte Erika att plugga på Kultur- och kommunikationsprogrammet på Högskolan i Gävle. Kurser inom historia, etnologi, genus och kulturvetenskap gjorde henne nyfiken på arkitekturhistoria. 

– Jag tyckte att det var så intressant: ”Vems historia är det som berättas genom byggnaderna? Varför anses det självklart att bevara slott och kyrkor, men inte arbetarbostäder och bondgårdar?”

När hon råkade få tag på en broschyr för Svenska Byggnadsvårdsföreningens sommarläger på Gotland anmälde hon sig direkt. Efter allt teoretiskt pluggande ville hon gärna göra något praktiskt. 

I lägret ingick uppdraget att hjälpa till vid renoveringen av Roma kungsgård och Erika fascinerades av miljön, hantverket och de intressanta diskussionerna.

– Det var en så härlig grupp, både kursdeltagarna och lärarna! Vi fick putsa, måla, snickra, smida och lära oss fönsterhantverk. Och så hade vi härliga prat om varför man bevarar och vad man ska bevara.

Erika fick blodad tand och började på byggnadsantikvarieprogrammet i Visby. Under de tre åren som utbildningen pågick bodde hon på somrarna i en stuga på farfaderns gård i Valbo i Gästrikland och kom honom väldigt nära. Han lärde henne mycket om traditionella bygg­metoder och varför det inte lönar sig i längden att använda billigare, men mindre hållbara, material, eller att ta genvägar i hantverket. 

Men det började alltså med morfar målaren, som visade henne hur man blandar egen färg – gärna äggoljetempera. Han var född 1934 och hade lärt sig yrket när traditionella metoder och material fortfarande användes, och han ogillade ”tids- och billighetshetsen” inom måleriet under slutet av 1900-talet, något som han förmedlade till Erika. 

Erika Åberg:
Efter renoveringen har köket skurgolv i stället för plastmatta och väggarna har återigen en pärlspontspanel och limfärgstryckta tapeter.
Erika Åberg:
En vacker och skön läshörna kan vara både en plats för återhämtning efter tidigare projekt och för planering av kommande.
Tv-succén ett faktum

Efter examen gick flyttlasset tillbaka till Gävle där Erika fick jobb på Länsmuseet Gävleborg. 

– Jag är så himla lycklig och tacksam för att jag fick jobb i min hemstad. Arbetsmarknaden för byggnadsantikvarier såg annorlunda ut 2001. Då fanns byggnadsantikvarier i princip bara på museer, länsstyrelser och enstaka kommuner, den privata marknaden var liten. 

På länsmuseet blev Erika kvar i elva år, men under tiden skrev hon husdagbok. Det har hon på sätt och vis fortsatt med, nu mera publikt på populära Instagramkontot Erikashus. Inför första säsongen av ”Det sitter i väggarna” kontaktades hon av SVT och parades ihop med Christopher O’Regan, som skulle sköta detektivarbetet för att hitta husets historia. Programmet blev en stor framgång och i skrivande stund pågår inspelningar inför den sjunde säsongen, nu med en annan parhäst i form av antikexperten Rickard Thunér. Erikas chosefria stil och smittande entusiasm är förstås en stor del av förklaringen till framgången. Det märks att hon tycker om att få se och uppleva husen och levnadsödena som tv-serien lyfter fram. 

– Det bästa med tv-serien är att få bekanta sig med folk, deras hus och historien bakom husen. Det är så fint. Jag känner också igen mig själv i dem. 

Erika Åberg:
Pärlsponten med bröstlist är original, den fanns bevarad under masonitskivor. Trasiga plankor lagades eller byttes ut. Golvet slipades måttfullt och såpskurades grundligt. Det nedsänkta papptaket lagades i stället för att rivas.
Erika Åberg:
Taklampa i art déco-stil med form av en bikupa lyser upp hallen
Renoverar även hemma

Även privat restaurerar och vårdar hon ett gammalt ett hus, tillsammans med maken Björn. Efter många års kringflackande ville Erika skaffa sig ett eget hus att renovera.

Och det har de gjort. Efter tolv år känner de att det mesta i boningshuset är som de vill ha det, även om ”man aldrig blir klar”. I boken tipsar Erika om att ta pauser i renoverandet och att verkligen fira delsegrar när någon del av projektet är avklarad, gärna med lite bubbel!

Hon tycker också att man ska tänka lika mycket på relationens underhåll som husets eller lägenhetens. Förutom att regelbundet ta ett steg tillbaka och fundera över projekten i stort och smått är det också bra att aktivt resonera om hur rollerna fördelas.

– Det är lätt hänt att den som kan mest eller är skickligast gör nästan allt själv, och då hamnar den andra med allt runt omkring, som att laga mat och ta hand om barnen. Det blir roligare för båda om man sänker tröskeln och bjuder in den andra och låter honom eller henne prova.

Om man ska generalisera är det nog ofta mannen i paret eller familjen som står för åtminstone det större byggandet och kvinnan som sköter markservicen. Men Erika är övertygad om att det går att dela upp sysslorna mer, vilket då också blir mer jämställt. I paret Åbergs fall var det hon som hade kunskapen och maken Björn som fick lära sig av henne. Han har dock alltid varit intresserad av hus och inredning och har föräldrar som sysslar med återbruk, så både intresse och förkunskaper fanns.

Den inkluderande inställningen om­-
fattar även barnen, som har gått vid sidan om under renoveringarna. 

– De hängde med. Vi gav dem snickarbyxor med deras namn på och de tyckte det var roligt att knåda linoljekitt. Som  liten snickrade Milton mycket. 

 

Erika Åberg:
Knoppbrädan hittades i ett uthus och fungerar utmärkt att hänga hattar och jackor på.
Personlig bok

Numera är Erika frilans och delar sin tid mellan skrivande, tv-inspelningar och föredrag – en omväxlande tillvaro som hon trivs mycket bra med. Nyligen utkom hon också med ”Byggnadsvård – hur du får tid, råd och kraft att restaurera ditt hem”, en bok full av handfasta tips om tapetarkeologi, målning och annat praktiskt, men också hur man kan tänka strategiskt och planera livet omkring husprojekten. Boken innehåller också personligt hållna betraktelser och faktiskt även lite relationsråd. I Erikas värld är restaurering och byggnadsvård helt uppenbart en livsstil.

 Förutom att hon får jobba med något som hon verkligen älskar kan hon också missionera om bevarandefrågor. Från att ha varit något som bara ett litet fåtal brydde sig om har byggnadsvård de senaste tio åren hamnat mer i blickpunkten. Och Erika vill jobba aktivt för att öka medvetenheten ytterligare. Hon betonar det lustfyllda i att bevara gamla hus och lägenheter, men lyfter också fram att det finns en djupare mening med att vårda byggnader och tillhörigheter. 

– Det handlar om hållbarhet, att ta väl hand om det man redan har – även för miljöns och klimatets skull. Byggnadsvård är inte bara en stil, eller något man gör av nostalgiska skäl, utan ett förhållningssätt till tillvaron. Vi måste alla hjälpas åt för att hålla nere konsumtionen, och det är egentligen inte så svårt, eftersom det finns så mycket material av bra kvalitet.

Hon tycker inte heller att man ska stirra sig blind på årtal och till varje pris återställa till något slags original, utan i stället låta husets eller våningens årsringar synas. 

– Det är inte alltid nödvändigt att återskapa in i minsta detalj. Årsringar bygger karaktär. Självklart ska vi kunna ha moderna bekvämligheter, som golvvärme i badrummet. Det är inte fusk! Husen tål att anpassas, precis som vi människor gör. Men vi ska modernisera varsamt och bevara den historiska karaktären.

Scroll to Top