Sandhamn i Stockholms skärgård har varit ett sommarparadis sedan slutet av 1800-talet. Här, bland restauranger, segelbåtar och folkliv, bjuder familjen Caspars vackra sekelskifteshus "Fjärran Östern" på ett sällsamt semesterlugn.
Ett stenkast från hamnen och kommersen i Sandhamn ligger familjen Caspars sommarviste. Det vackra gamla huset har funnits i familjens ägo i nästan trettio år och är en plats som hela familjen älskar. Sandhamn är en äkta skärgårdsidyll med gamla lotshemman, fiskebodar och sommarhus från förra sekelskiftet. Familjen tillbringar större delen av sina somrar på ön och försöker åka ut även under andra delar av året.
– Det finns inget mysigare än att åka ut en ruggig novemberhelg, tända en brasa och mysa in sig i huset. Sandhamn är ju en levande ö året om, säger Eva.

Huset som familjen kallar Fjärran Östern byggdes ursprungligen som bostad åt en lotsfamilj vid förra sekelskiftet. Med sitt brutna tak, sin waxholmsgula färg och två entréer – köks- och gästentré – signalerar huset att här bodde “fint” folk. Sandhamn är en anrik badort och den reguljära båtförbindelsen med Stockholm har funnits sedan slutet av 1800-talet.




Bevarade husets karaktär
När huset köptes 1992 av Evas svärmor, Charlotte Bjurström, som är inredare inleddes en omfattande renovering och planlösningen förändrades rejält. Bland annat flyttade man köket från ena änden av huset till den andra, och en ny trappa togs upp till övervåningen.
När den yngre generationen så småningom tog över huset hade tidens tand satt sina spår, och det blev återigen dags för upprustning. Denna gång var det Evas tur – också hon är inredare.
– Det var viktigt att bevara den tidstypiska karaktären i huset. Att ta hänsyn till husets arkitektur och omgivningar är alltid viktigt, en inredning som saknar historia blir lätt platt och opersonlig. De bästa inredningarna tycker jag är de som lyckas kombinera dåtid med nutid och en glimt av framtid.
Den här gången var det bara de stänkmålade träväggarna i köket som lämnades intakta. I övrigt har alla ytskikt, såväl utvändigt som invändigt, fräschats upp. Genomgående är den blå färgen som självklart är en blinkning till havet och skärgården.
Köket ritade Eva tillsammans med Annette Biörk på Traditionella Lantkök i Gustavsberg. Eftersom köket är så litet var det en utmaning att få till bra arbetsytor.
– Men mycket föll på plats när vi kom på att använda kyllådor i stället för ett vanligt kylskåp.
En liten bardel med kyl och frys flyttades ut i vardagsrummet. I stället för dörrar göms allting bakom ett draperi tillverkat av ett gammalt segel som familjen fått av en världsomseglande snickare.
– Det är härligt att få in objekt som har en proveniens! Varje gång jag drar för det där draperiet sänder jag en tanke till snickaren Pelle Edshammar.




Arvegods sätter tonen
Eva och hennes man konstaterar ofta att huset har ett särskilt lugn trots det centrala läget i byn. I sitt arbete som inredare är Eva mån om att ta till vara föremål med historia.
– Det är lätt att man missar den potential som antika föremål har. I en modern kontext kan “mossigt” gammalt arvegods bli till tonsättande dekorativa inslag i hemmet och skapa en karaktär som inte går att köpa.
Sandhamn är känt för sitt nöjesliv och paret har haft många fester i huset. När de ordnar middagar öppnar de gärna köksfönstret för att släppa in folksorlet från strandpromenaden.
– Det blir en enormt härlig stämning i huset då! Trots att det ligger precis i hamnen blir vi sällan störda, när man väl är innanför husets väggar infinner sig en lugn och privat känsla.
Genom historien har många kända konstnärer och skalder kommit till Sandhamn för att roa sig. Det sägs att det så kallade Bullerölaget, med Bruno Liljefors, Anders Zorn och Albert Engström i spetsen, har haft blöta kvällar i huset.
– Vi vet ju inte om detta stämmer men det är roligt att tänka att det kanske var så. Om man är lite filosofiskt lagd så kan man se det som att ett hus egentligen bara är till låns under en begränsad tid, och att det därför är viktigt att man visar det särskild omsorg för framtida husgäster.


