Rött med vita knutar, beläget i den vackraste av trakter i ett okänt Skåne. Eva Creutz smultronställe är varken kustnära eller granne med ett populärt fiskeläge. Det ligger i en del av Skåne som få känner till. En rofylld landsbygd där tiden får ta plats.
Vyn är nästan för bra för att vara sann. Ett kuperat sommarlandskap fyllt med ängar, hagar och träddungar. Ljummen luft, fågelkvitter och surr från nöjsamma humlor. Ett rött trähus på en kulle med utsikt över betande kor. Och så en gammal landsväg som snirklar sig fram genom idyllen.
– Det här är mitt andra hem, säger Eva. Eftersom jag bor på mindre än 30 kvadratmeter i Stockholm behöver jag större ytor någon annanstans. Här har jag alla mina böcker. Och här får jag den rofylldhet som gör mig gott.
Det har gått 13 år sedan Eva köpte det röda trähuset, byggt 1909, i skånska Göingebygden, i Sösdalas närhet. Tanken var inte att hamna här, Eva ville till Österlen som många andra, men det krävde en tjockare plånbok.
– Min systerson var husmäklare i Kristianstad och han föreslog att jag skulle titta efter hus i Mittskåne i stället.När han visade bilderna på huset blev jag intresserad. Det låg bara ett par mil från min kusin Lars bondgård. Det var en stor fördel; ska man ha hus på landet behöver man ha kontakter och hjälp, tänkte jag. När jag sedan kom hit för att titta föll resten av bitarna på plats. Det kändes rätt i varenda cell i kroppen. Jag hade kommit hem!
Trivsam mix av åren som gått
Eva kallar sitt smultronställe för ”Herberts hus” efter Herbert som bodde här under många år. En vänlig och i bygden omtyckt man. När Herbert så småningom sålde huset kom den nya ägaren att göra en omfattande renovering invändigt. Det var alltså inget fallfärdigt hus Eva köpte. Snarare ett hus hon ville sätta sin egen prägel på. Första sommaren i ”Herberts hus” 2006, kavlade hon upp ärmarna och målade de gråaktiga tapeterna vita och laserade de mörka innertaken i en vit nyans.
– Då var det vitt som gällde och vitt blev det, säger Eva. Överallt. Det kändes så luftigt och fint, tyckte jag då, speciellt i ett sommarhus. Men egentligen trivs jag bättre med mer färg omkring mig. Det är därför vardagsrummet numera är turkosblått och sovrummen går i mullvad.
Jo, det är framför allt med färg, roller och pensel som Eva trollat på undervåningen. Den öppna planlösningen fanns redan, likaså synliga takbjälkar. Och golven gick bra att behålla som de var. Eva inredde med en trivsam mix av år som gått: möbler från skilda tider, trasmattor som systern vävt, secondhandfynd, tilltalande textilier och konst på väggarna, charmiga teckningar gjorda av barnbarnen. Det är väldigt ombonat och personligt. Och gjort med små medel, enligt Eva. Trivsel behöver inte kosta en förmögenhet.
Vinden blev ett betydligt större projekt. Efter tre år kände Eva att det var dags att göra råvinden beboelig. Eller som hon uttrycker det: ”I längden kan man inte bädda ner familj och vänner på besök i vrår och hörn.” Den inledande vindsröjningen stod Eva för, med hjälp av kusinen Lars. Därefter anlitades duktiga snickare som byggde om till dagens mysiga ovanvåning.
– Redan från början hade jag en grundplan för huset, men så kommer nya idéer och behov i vägen, säger Eva. Vindsprojektet styrdes av behov, men farstukvisten var en god idé. Och när min dotter fick barn blev det viktigt att få upp ett staket runt trädgården. Man vill ju inte att barnbarnen ska komma bort.
Idyllisk trädgård
Trädgården är helt Evas skapelse. Som gammal kolonilottsägare tycker hon om att stoppa händerna i jorden. Runt ”Herberts hus” fanns gott om plats att förädla det som tidigare ägare åstadkommit: en gräsmatta och tre äppelträd. Eva ville skapa en trädgård i samklang med husets själ, lite gammaldags och lummig i sitt uttryck med stenläggningar, gångar och gammaldags blommor.
– Inget modernt trädäck alltså, förtydligar hon. Däremot bärbuskar, päron- och valnötsträd och några fler äppelträd. Och så blommor, bland annat klätterrosor, aklejor, löjtnantshjärtan och pioner.
– Jag har lagt ner mycket tid på trädgården, i början var det rena arbetslägret när jag var nere, skrattar Eva. Men jag är nöjd med resultatet, nu vill jag bara ha den mer uppväxt och lummigare. Kanske blir det en uteplats med Ölandssten på andra sidan huset också.
När Eva är i Göingebygden krymper världen på ett vilsamt sätt, oavsett årstid. Emellanåt, när storstaden kallar, åker hon till Stockholm några dagar. Men när hon kliver av tåget måste hon speeda upp sitt tempo för att hänga med i farten. På landet tar hon dagen mer som den kommer, det är mer här och nu som gäller.
– Jag har fortfarande min lägenhet i Stockholm, men trivs bättre och bättre på landet, säger Eva. Mina bofasta grannar runt omkring är så trevliga och hjälpsamma. På landet måste man förtjäna människorna på ett annat vis än i stan. Nu är jag med i gänget. Vad kan vara bättre?
