Nöden är uppfinningarnas moder, brukar man säga. I Lindas fall handlar det mer om en inneboende kreativitet och uppfinningsrikedom som tar sig uttryck i inredning som är själva definitionen av personlig.
Precis vid järnvägen i Åkarp ligger det gamla stationshuset. Genom åren har många olika stinsar haft sin fasta plats i tillvaron just här. Numera bor Lina Nolin, med sina två barn, i huset.
– Innan vi blev bybor bodde vi i en lägenhet i centrala Malmö. Barnen var små och att låta dem vara ute själva och leka i parkerna var det ju inte tal om. Så när möjligheten att hyra hus – bara knappa milen från stan – dök upp, så tog jag chansen, säger Linda.
SJÄLV ÄR BÄSTE DRÄNG
Så Linda sa upp sitt förstahandskontrakt på lägenheten i stan och flyttade till stationshuset – trots att hon redan då visste att familjen bara skulle få bo där under en begränsad period.
– Ägaren till huset är nämligen Trafikverket, och planen är att riva huset för utbyggnad av tågspår. Från början var det sagt att vi skulle få bo här i drygt två år, men i skrivande stund har det gått sex! Järnvägsbygget har skjutits upp i omgångar och familjen har saligt bott kvar i detta fantastiska hus, säger Linda.
Huset var i fint skick när Linda och barnen flyttade in men eftersom det stått tomt i två år mådde det bra av att tas om hand. Linda har fräschat upp hela huset med massor av målarfärg och dito kreativitet.
– Grunden var helt fantastisk: Härlig takhöjd, stora, spröjsade fönster, breda trösklar med mässingskant, platsbyggt gammalt skåp i köket, rustik punschveranda… Jag kunde inte tro det var sant! Skulle vi bo här? I detta paradis?
Familjens budget var snäv.
– Men jag måste säga att min kreativitet tar mig långt. Jag är uppvuxen med mottot “kan själv” och det har jag haft med mig genom livet.
Att anlita hantverkare finns därför inte med på kartan – om inte Linda “har en dödsdom över sig”, som hon uttrycker det själv. Speciellt eftersom hon inte äger huset.
– Nej, själv är bäste dräng! Allt kan fixas med envishet, målarfärg, en skruvdragare, goa ungar, svordomar och glädje! Klinkergolvet i badrummet är ett sådant exempel. Ett enormt tids- och tålamodskrävande jobb där jag inte ens visste hur slutresultatet skulle bli.
– Vill jag inte ha ett fult klinkergolv så löser jag det. Utan att bila upp golvet och lägga om. Jag klär om med dekorplast i stället. Mycket billigare, och så blir det som jag vill.
Grunden för Lindas kreativa inredning är vita väggar, vackra trägolv samt möbler och detaljer i svart och vitt. Kryddat med en hel del fynd och egen dekoration – som exempelvis washitejp på de öppna övre kökshyllorna i köket.
– På fritiden blir det en hel del loppisbesök. Särskilt när våren äntligen kommer och det ploppar upp baklucke-loppisar här och var, säger Linda.
Annars hittar Linda mycket av sin inspiration på Instagram.
– Men att köpa en vacker inredningstidning är extra härligt. Problemet är att jag inte kan skiljas från dem bara… Jag har stora staplar med tidningar!
MINNEN SOM FÖLJER MED
Hela familjen är överens om att känslan i deras hem är “störtskön”.
– Laid back. Livet ligger lite här och där. Allt är under utveckling i takt med att barnen blir större och behoven förändras.
Och älsklingssakerna är de som gått i arv.
– Saker som jag sparat och ömmat för sedan barnsben. Som sparats genom åren för att älskas på olika adresser och i olika rum. Mina föräldrars gamla köksstolar, som står på vinden just nu, kommer aldrig att lämna Nolin-släkten. De har säkert 15 lager färg…
Linda beskriver sig själv som en materialist med hjärta.
– Jag har inte svårt för att älska saker. Jag kan – på riktigt – älska en spik! Men att ha de här ärvda sakerna omkring sig är ändå speciellt. Mormors sockerskål måste alltid finnas med och det är en ynnest att ha gamla svartvita foton på mamma, pappa och mormor.
Minnen som familjen kommer att ta med sig, oavsett vad som händer med stinsbostaden i Åkarp.
