Vi befinner oss i en krukmakarboom. Keramikkurserna blir fullbokade i ett nafs, verkstäder och drejstudior har långa väntelistor. Handgjord keramik har blivit status, plötsligt vill alla ha drejade skålar och vaser på köksbänken. Vad är det vi söker i keramiken?
Nu är vi många som sitter fast i leran. Våren 2022 lanserade SVT en hel serie i ämnet, “Dreja – en kärlekshistoria”, som genast blev en snackis. På finkrogarna har det vita porslinet bytts mot rustik, handgjord keramik. Instagram och Facebook kryllar av bilder på mer eller mindre lyckade verk, ofta signerade hobbykeramiker som jag själv.
Ett tydligt symtom på den nya keramikhajpen är Drejverkstaden, en keramikmetropol i centrala Stockholm som drivs av Linn Ajland Liffner. Hon jobbade tidigare i klädbranschen, blev utbränd – drejningen hjälpte henne i återhämtningen. När hon själv hade svårt att hitta någonstans att hålla till med sin keramik föddes idén att starta en egen verkstad.
LÄS ÄVEN: Markus från Husdrömmar bodde ensam i tält i fyra år – nu har han byggt stuga till hela familjen
aden var att skapa en plats för återhämtning och lugn. Att låta fler stressade stockholmare få möjlighet att dreja. För jag tror verkligen på att försöka få in en hobby i sin vardag. Att ett par timmar i veckan bara ägna sig åt något som bara är kreativt och kul. Jag tror att keramiktrenden handlar mycket om just det. Under pandemin kastades många ur det stres-siga ekorrhjulet och fick tid att börja tänka nytt. Finna en slags avkoppling och balans i vardagen, säger Linn Ajland Liffner.
Drejning är särskilt tacksamt, eftersom det till sin natur är en så rogivande syssla, menar hon.
Närvarande i nuet
– Det är meditativt, att vara närvarande är hela grejen, berättar Linn och fortsätter:
– Om man inte är i nuet, utan springer iväg i tanken, är det stor risk att verket kollapsar. Att sitta där vid den snurrande drejskivan kan vara otroligt stressreducerande, det finns det forskning på. Många som har varit utbrända – mig själv inkluderad – finner återhämtning i keramiken. Jag tycker till och med att det är rogivande att titta på andra som drejar. När jag själv sitter framför drejskivan behöver jag inte nödvändigtvis skapa något, ofta leker jag bara med formen. Jag drejar högt och lågt, viker in och viker ut. Det är extremt avstressande och härligt att bara sitta och leka med leran.
Linn menar att leran på många sätt är en metafor för livet. För en högpresterande person som henne själv var det till exempel viktigt att lära sig att misslyckas, för det måste man räkna med att man gör som nybörjarkeramiker.
– Gång på gång på gång på gång så misslyckas man. Man tvingas släppa på kontrollen och inte forcera fram något – jättenyttigt för alla kontrollfreaks. Ibland blir det fult, och det är helt okej.
LÄS ÄVEN: Susanne bodde ett år i tält för att komma närmare naturen: “Många tyckte jag var knäpp”
Långsam process
Kanske handlar keramikhajpen också om att männi-
skor vill vara nära naturen. Att hålla naturmaterialet lera i händerna är rogivande i sig, anser Linn.
– Att känna leran i händerna gör något med en. Dessutom får man gegga, precis som man gjorde när man var liten – det är härligt. Att drejningen är en långsam syssla spelar också roll. Att få något färdigt tar ofta minst två veckor. Verket ska ju både torkas och brännas! Processen är långsam, och de flesta keramiker tar det också rätt lugnt. Det kan hända att det tar en vecka att få ett svar på ett mejl om när till exempel en leverans kommer. Lugnet genomsyrar liksom allt. Det är en sådan kontrast till klädbranschen, där jag jobbade tidigare, som är så präglad av stress och deadlines.
Linn skrattar lite åt sin egen entusiasm. Hon medger att hon är nyfrälst. Hon hoppas ständigt på att fler hittar till leran, och för den som är nyfiken rekommenderar hon att gå en kurs, det finns en massa arrangörer runt om i landet.
Respekt för hantverk
– Man får syn på helt nya saker när man har fått upp kunskapsnivån lite. Efter en nybörjarkurs ser man på en handgjord keramikmugg med nya ögon. Man får en annan respekt för hantverket och förstår hur mycket arbete som ligger bakom.
Numera jobbar Linn Ajland Liffner heltid med Drejverkstaden. Klädföretaget är sålt, istället lägger hon sin energi på att arrangera kurser och hyra in inspirerande gästlärare. Suget efter lera är uppenbarligen enormt – kurserna är alltid fullbokade och väntelistorna långa.
LÄS ÄVEN: Sofie flyttade till enslig fjällstuga: “Jag tänkte inte riktigt efter vad jag gav mig in på”
“Bara för min skull”
– Jag har byggt verksamheten så att den ska fungera utan mig. Jag har lovat mig själv att leran aldrig ska handla om prestation för min del. Därför vill jag inte undervisa, jag kommer heller inte att producera något eller sälja mina egna grejer. Dreja gör jag bara för min skull. Jag har rationaliserat företaget så jag inte behöver lägga jättemycket tid på det. Jag jobbar med administration någon timme om dagen, det är allt. Det är leran som har lärt mig hur jag ska leva mitt liv.
Artikeln publicerades för hos Icakuriren 2022-09-08.