I berättarens borg

Hemma hos

I berättarens borg

Våningen i Stockholm city byggdes som diplomatlägenhet 1949. Den speciella bakgrunden, det inbjudande ljuset och det överraskande faktum att säljaren var en gammal kompis, blev avgörande.

• 15 oktober, 2013

Här bor

I berättarens borg

Namn: Leo Dahlin och Frida Swahn, med barnen Stella 8 år och James, 6 år.

Jobbar med: Leo är Creative Director på en reklambyrå och Frida är högstadielärare.

Bostaden: En bostadsrätt på 126 kvm i Stockholm, byggd 1949.

Trots att adressen ligger ett stenkast från Stureplan är det få taxichaufförer som känner till den oansenliga gatan mitt i stan. Det mesta runt om-
kring är kontorslokaler, så på kvällarna slocknar ljusen i alla fönster.
Plötsligt har Leo Dahlin berättat om kolfibern i den bärande köksväggen, de glasade pardörrarna som gavs bort till en granne och var pigkammaren och serveringsgången låg innan planlösningen gjordes om. Och då har intervjun inte ens börjat. Han har en musikkarriär bakom sig och är framgångsrik i reklambranschen, men pratar om nästan allt utom det. Intresset för detaljer och sammanhang känns genuint, inte ansträngt. 
– Jag har ägnat mitt liv åt att berätta historier, förklarar Leo. Musiken och reklamen, precis som inredningen här hemma, är bara olika sätt att uttrycka dem. Allt är en historia, och jag njuter av att berätta.
Både de som lyssnar och Leo själv rycks med i de in-
levelserika och beskrivande sidospåren. På fjärde våningen i tegelhuset mitt i city tar de närmaste kvarteren form tack vare berättelser om redovisningskonsulterna mitt över gatan, klirret från kaféer och den klockade sträckan till Hötorget – typ 23 sekunder.

 

Håller stilen

När familjen flyttade in för tre år sedan var alla ytskikt slitna. Parketten slipades och lackades, väggarna tapetserades och målades. Redan en månad efter flytten bjöd de in till sin första stora fest med badkaret fyllt av is och cava och ett hundratal gäster.
– Vi gillar att ha fest och därför är planlösningen med en social och en privat del så bra, säger Leo.
Han gör ett försök att sätta ord på sin och Fridas inredningsstil, vilket landar i nya historier om ”Myran”-stolarna från hans barndomshem i Lund, nya mattan som hans föräldrar nyligen köpte med sig från Indien och soffan som höggravida Frida vägrade resa sig ur i möbelaffären om han inte betalade den först.
– Vi hittar saker som vi gillar och vill inte göra oss av med dem. Som soffan, den får vi klä om så småningom.
För Leos och Fridas del började den ombonade inredningsstilen i väntan på dottern Stella. Sedan har den bara fortsatt och Leo tror inte att den kommer att förändras.

– Vi hade en ljus och fräsch period i vår första lägenhet, det tror jag att alla inredningsintresserade har. I den här lägenheten kommer vi nog inte att byta stil, men säkert tröttna på en del detaljer, som tapeten i hallen. Andra saker byter vi nog mest plats på, och om tio år tror jag verkligen inte att vi bor kvar här. Det är vi för rastlösa för.

 

Filmiskt kvällsljus

Det var i slutet av 1990-talet som Leos musikkarriär i bandet The Kooks abrupt tog slut. Anledningen var en hit som bandet fick med en reklamfilm för H&M. 
– Det var inte en accepterad kanal att använda som musiker då. Reklamen sabbade den karriären och jag utbildade mig till – copywriter!
Och utan förvarning har hans associationer vandrat ut genom fönstret igen, ner mot Stockholms kända live-scener och en jämförelse av stans musikvärld då och nu.
Han kan stan och trivs i den. Till skillnad från många andra värdesätter han att barnen växer upp här, där det finns mycket att hitta på och är så nära till allting.
– Både jag och Frida är betongungar. Inget slår Stockholm en sådan där kvalmig dag när det luktar varm asfalt och avgaser.
Familjen har funderat på hus ibland, men föredrar än så länge sommarstället i kombination med den trivsamma lägenheten.
– Vi svenskar är ju hemma mer än några andra, jag tror att det är därför vi gör det fint. Vi vill ha vår borg.
Det syns inte i dagsljus, men belysningen i hemmet är det som paret har satsat mest krafter på.
Målet är att det ska gå att jobba, läsa och plugga var som helst utan att tända starka taklampor. Samtidigt vill Leo kunna skapa en stämning som han beskriver som kvällsljuset i Hollywood Hills. Filmisk. Han har läst på om ljussättning, vilket resulterat i flera ramper med spotlighter i taket och många olika golvlampor, alla med dimningsbara halogenlampor i.
– Det är ju en visuell värld och alla vill väl leva i något slags instagramfilter!

Av Myrica Bergström Foto Carl Dahlstedt Text Sara Hellström
Scroll to Top